Pensacola

Vi börjar där vi slutade med förra lördagens segeltur. Doug hämtade mig och Jutta vid 10 tiden och det bar av till Pensacola Yacht club.(Smaka på det namnet, långt ner i gommen) Doug har bott på en militärbas i Tyskland i 6 år så planen var att vi skulle prata tyska i bilen. Tyvärr visade sig mina tyskakunskaper vara begrenzt varpå konversationen inte flöt på särskilt bra. Men Gunde skulle varit nöjd med mig iaf.(Hur jag stakade mig, för er trögtänkta jävlar; Va? förstår ni fortfarande inte, börja kolla på på spåret) Hur som helst vi kom fram till Yacht cluben och möttes av detta bedårande hus i 1900-tals arkitektur.

Vem ställde trädet i vägen?


Vi fick dock nöja oss med jollar och en katamaran.

Jag började att åka med jollen som är en båt för två personer. Jag fick en erfaren skipper(Styrman?) i min båt som till och med tävlade för UWF. Jag fick således börja med att agera crew vilket innebär att man reglerar framseglet. Det var kul även om jag var livrädd att bli knockad av bommen som for från den ena änden till den andra. Speciellt roligt var det att luta sig ut över kanten för att reglera lutningen på båten. Så var det äntligen dags för mig att agera skipper. Efter två kapsejsningar fick dock crew nog och skickade mig till katamaranen istället. Den båten gick snabbare men var inte lika rolig att åka i, i och med att den är mer lättmanövrerad. Sammantaget var det en rolig dag men till alla fattiglappar därute så var det mer jobb med att lägga i och ta upp båtarna än nöje. Segling för mig är fortfarande något som rika gör som inte vet hur de ska göra av med alla sina pengar.

Söndag till onsdag spenderade jag genom att plugga till två tentor. På torsdag kväll bar det äntligen av till stranden igen. Vi fick njuta av en underbar solnedgång över Pensacola Beach.



Kvack, kvack.

Senare på kvällen drog jag och Sofie med roommates till Seville som är nattklubben här i stan. Danskulturen här är något annorlunda och går ut på att killen står bakom medan tjejen dansar framför och gnider sin rumpa mot killens genitalier.

Ungefär så här ser det ut.

I fredags blev det ytterligare ett strandbesök. Jag åkte med några franska tjejer och på stranden mötte vi upp lite andra lirare också. På vägen till stranden käkade vi på McDonalds. Big Mac index låg på 4.38$ för en meny vilket motsvarar 25 kr. På McDonalds mötte vi också något så ovanligt som ett svart motorcykelgäng från New Orleans.

På fredagskvällen samt idag var det fotbollsturnering. Jag var med i ett lag vilka jag spontanspelat med i gymmet. Vi gjorde totalfiasko. Först förlust mot ett gäng brassar, följande matcher spelade vi 5 mot 7 eftersom vi inte hade tillräckligt med folk. Amerikanare gnäller tydligen också väldigt mkt på domaren även i en plojturnering som denna. Jag blev helt slut av att spela i den stekande hettan och sitter nu i mitt rum och försöker återhämta mig en lördagskväll.

Over and out

Denna vecka har det inte hänt så mycket spännande. Har satt fart på pluggandet lite eftersom jag har test Fredag, Måndag och Onsdag. Livet kommer därför antagligen vara ganska händelselöst fram tills torsdag nästa vecka. Kommer i alla fall åka och segla på Lördag vilket jag är mycket taggad inför. Det är en snubbe som heter Doug som var med på kayaktrippen som bjudit med mig och tyskan Jutta att segla.

Jag har även hunnit med att gå med och gå ur ett flaggfotbollslag. Flaggfotboll är amerikansk fotboll utan tacklingar. Det var meningen att jag skulle vara med i en serie inom skolan men eftersom det var matcher två ggr i veckan så tyckte jag att det tog för mkt tid. Laget som jag spelade med skulle dessutom träna två ggr i veckan fast de var ruttna. Dessutom var det tråkigt. Den enda roliga positionen är quarterback de andra springer bara och hoppas att de ska få bollen enbart för att bli söndertacklad på en gång. Till och med idrotterna är väldigt individualistiska här. De två mest populära Amerikansk fotboll och Baseball är bägge idrotter där individen står i centrum.

I torsdags åkte jag in till downtown Pensacola. Jag tog cykeln en bit för att sedan hoppa på en buss som tog mig till downtown Pensacola. Cykeln kunde man ta med på bussen vilket jag också gjorde. Reflektioner från bussresan var att det bara var svarta, fattiga med McDonaldsemblem eller liknande på tröjan som åkte buss. Downtown var inte mycket till centrum och det enda som fanns var lite barer, restuaranter, rådhus och en yachtclub. Shoppar kläder gör man på köpcentrum utanför centrum.

Det här är typ huvudgatan i 400 000 staden Pensacola. Inte så exalterande.

Plötsligt såg jag ett buskage som såg häftigt ut. Jag cyklade igenom det och kom till en gammal Kaj som den här mannen använde som fiskebrygga.

De här ligisterna använde kajen som en skejtramp. Och de lyckades rätt bra, kolla höjden.

Resan gick vidare och jag åkte in till centrum igen för en matbit. Jag hittade en schysst pizzeria men ingenting att låsa fast cykeln vid. Jag frågade några herrar om de visste var det fanns ett cykelställ. Det gjorde de inte men det visade sig att de jobbade War veterans supportkampanj för John McCain och Pallin. De sa till mig att jag kunde ställa cykeln inne hos dem. Sagt och gjort spatserade jag in med cykeln rakt igenom republikanernas valkampanj och ställde den i ett förråd längst in i byggnaden.

Hyfsat absurd situation.

Efter maten åkte jag ner mot havet igen och tog några bilder


Avslutningsvis några djurbilder:

Torsdagen avrundades med att kolla på en rapbattle på Campus. Rapbattle är när två personer står på scen och dissar varandra med lyrik om alltifrån deras guldkedjor till deras mammor. Det var riktigt underhållande även om det var svårt att höra vad de sa.



Va? Ramlade han. Äntligen en amerikansk berättelse utan lyckligt slut.

Igår kväll åkte jag Sofie och Claire in till staden för en barrunda. Sofies och Claires rumskamrat Elaine jobbar på en gaybar. Därför åkte vi dit. Elaine är även medlem i en förening på campus som heter gay straight alliance. Hennes föräldrar är dock superkonservativa och republikaner. Hon har inte talat om för dem att hon är bi och hon säger att om hon skulle göra det så skulle hon bli utesluten ur familjen. För att ytterligare belysa hur idiotkonservativa många är här, så har Sofies tredje rumskamrat Kat en pojkvän sen ett år tillbaka som hon spenderar all tid tillsammans med. Men när de är på besök hos Kats föräldrar så får de inte sova i samma rum. Åter till ämnet. Det finns väldigt många bögar här och ryktet säger att det beror på att militärbasen här lockar dem att flytta hit. Om det är sant eller ej låter jag vara osagt. Under introduktionen så sa konstapeln till oss att det är vanligare att män blir nerdrogade och våldtagna än kvinnor här. Jag höll således hårt i glaset hela kvällen.

Idag har jag varit på utflykt via skolan. Vi var i viken och paddlade havskajak. Vi var bara sju stycken eftersom alla bangade ur pga att orkanen Ike bildade massiva vågor längs med kusten. Det var riktigt coolt att se. Havsnivån hade även stigit med 2 meter pga orkanen. Röd flagg var således utlyst och vi fick hålla till i viken istället. Det var en soft dag och jag brände mig lite på axlarna för första gången sen jag kom hit. För övrigt gjorde jag bort mig när jag sa "this was soft". Soft är tydligen inget uttryck de använder sig av i USA utan det verkar bara vara vi i Sverige som gör det.

Nu har jag lärt mig hur man laddar upp videos också. Det var inte så svårt.


Vi börjar med när jag visar mina skills på surfbrädan.




Och följer upp med den ytterst populära dansen cupid shuffle. När den går igång i högtalarna springer alla till dansgolvet och ger gärnet. Om ni tänker er sent 90-tal och "ala coscuerpo agria macarena, hey macarena" så förstår ni vad jag menar. Notera speciellt killen i blå tröja. Han har stilen.




Dolda kameran, Maiko från Japan blir utsatt för förnedrings-TV när hon blir skrämd av en krabba.

I går kväll var jag av någon anledning uppe till 3.30 och bara hängde hos Enriq och Shibby. Plikttrogen som jag är hade jag ställt klockan på 9 ändå. När så gryningen kom så bestämde jag mig dock för att skippa första lektionen och sova vidare. 10.45 kom jag iaf upp och satte mig vid datorn. Då såg jag att det var en publik föreläsning kl 11 på campus om kriget mot terrorismen. Så jag slängde på mig lite kläder och satte mig på cykeln och trampade dit.

Så här stod det på nätet:
Gen. Mike Ferguson, accomplished attorney and civilian aide to the secretary of the Army, During Ferguson’s military career, he has held numerous command and staff positions and has been awarded over 30 awards, decorations and badges. Ferguson’s lecture will review events related to the Global War on Terror. Drawing on his service of 30 years as an infantryman in the U.S., Germany, Korea, Vietnam and Japan, he will also address the current situation with insights covering the country’s “Call to Duty” for the long war ahead and the enemies our nation faces in the future.


Jag var således beredd på det värsta, men det blev ännu värre. Generalen Mike Fergusson var en sjuttioårig gammal gubbe. Hans värderingar var som ens värsta fördomar om USA.

Hans föreläsning handlade alltså om kriget mot terrorismen. Mike talade om 11 september och även om andra terroristattentat som drabbat USA. Han följde upp det med att säga att 30-70 % av Imanerna på något sätt förespråkade Jihad. Han hade även ett historiskt perspektiv där han talade om Jihad 800-1200 e.k. när Muslimerna bredde ut sig över mellanöstern, nordafrika och spanien. Mike nämnde dock inget om de kristna korstågen. Sen berättade han att Islam är den snabbast växande religionen och att muslimer föder jättemånga barn. Han sa att muslimerna håller på att ta över världen och att det oroade honom. Denna inställning förvånade mig lite. Jag trodde att de ansåg att det var en minoritet av muslimerna som var problemet inte hela religionen. Min analys är att amerikanerna är rädda för mycket. De bor ju till och med i inhängnade områden. Det var verkligen en "vi mot dom"-känsla i rummet och självklart användes den amerikanska patriotismen som argument. Han sa att 300 000 000 miljoner amerikaner har de 500 000 militärerna att tacka för mycket. En sak har jag lärt mig här i USA. Man kritiserar inte den amerikanska patriotismen. Alla, verkligen alla är stolta över att vara amerikanare. De militärer jag träffat har haft som främsta argument: Jag vill hjälpa mitt land och försvara konstutitionen.
 

Han berättade även lite om Amerikanska krigsstrategier och att amerikanarna i Irak utgick från Bagdad och sedan säkrade floderna Eufrat och Tigris. Han sa att det var svårare i Afghanistan där det var så bergigt och landet var så stort. Det viktigaste när man gick i krig var att man hade egna folket med sig, efter det kom pengar. Mike sa att den amerikanska militären hade gjort många misstag genom åren men aldrig det allra största: Lägga sig ner och ge upp.

Hur skulle då terroristerna stoppas? Jo självklart genom att dödas och utplånas från jordens yta.

Föreläsningen tog slut och alla klappade utom jag. Självklart konfronterade jag honom även med lite frågor. Jag sa att jag ansåg att USA:s krig mot terrorismen bara spädde på hatet och rädslan för USA och ökade antalet terrorister. Han svarade med att de inte kunde tillåta terrorism utan att göra något. Jag fortsatte med att säga att en stor del av källan till allt hat mot USA i mellanöstern låg i Israel-Palestina konflikten och USA:s stöd till den Israeliska regimen. Han svarade med att han skulle sammanföra mig med en Israel så kunde vi diskutera lite. Alla skrattade...

Jag svarade med att  säga att jag skulle sammanföra honom med en palestinier och berättade om Palestinske fotbollspojken som blev skjuten i nacken i Abu-Diis av israeliska militären. Ingen skrattade...

Han svarade med att berätta om sin far som dog i world war II mellan Köln och Lierse när han slogs för sitt land.

Även om jag visste att jänkare var knäppa blev jag chockad av att de var så här knäppa. Efter föreläsningen kom det fram en gubbe som jag tyckte mig känna igen och lugnade mig iaf lite. Han sa att Mike tillhörde en äldre generation militärer och att den nya generationen inte alls var lika knäppa. Han berättade att han hade tjänstgjort i Bosnien och att han hade träffat svenska militärer där. De hade en helt annan approach(Silvstedt-svenska) på krig än jänkarna. Medan amerikanarna var tungt beväpnade och rädda var svenskarna lättare beväpnade och fick en helt annan kontakt med lokalbefolkningen än vad jänkarna lyckades få. Han berättade även om en vän till honom som varit i Afghanistan. Där pågick det strider mellan jänkare och Afghaner. Först höll grupperna avstånd och sköt mot varandra men så en dag blev amerikanarna inbjudna till en rosträdgård. Där bjöds de på te och diskuterade om rosor och allt annat än politik. De blev vänner och ville naturligtvis inte skjuta varandra efter detta. Efter ett tag utvecklades diskusionen till annat än rosor och de försökte hitta en lösning på deras gemensamma problem. Gubben ansåg att det var oerhört viktigt att utbilda militären i utländska språk. Han sa att det gjordes men för sent. Man börjar inte utbilda folk förrens krigen började och utbildning inom matte, forskning och till ingenjör var av högre prioritet. Efter vårt samtal presenterade sig gubben för någon annan och då kom jag på vem han var. Han hette CJ Lewis och jag kände igen honom från gårdagens "Rock the vote". Han är borgmästarkandidat i Pensacola. Det var således den andre av tre borgmästarkandidater jag avverkat på två dagar.

Anledningen till att jag varit lite dålig på att uppdatera bloggen är att det känns som man kommit in i vardagen här nere. Och om vardagen vill väl ingen höra, eller hur. Jag ska iaf försöka plocka ut de extravaganta bitarna ur vardagen och leverera dem till er. Vi börjar därför med lite vardagsrutiner. Har äntligen kommit igång med lite idrott här nere. Har spelat fotboll i gymmet med ett gäng amerikanare två gånger. Mitt nya smeknamn är numera: "the beast from the east". Under andra fotbollspasset kommer det plötsligt en snubbe inspringande med en CD-skiva i handen. Han trycker in den i cd-spelaren och trycker på play. Döm av min förvåning när jag hör tonerna från Basshunters "Vi sitter i Ventrillo och spelar lite data" komma ut från högtalarna. Killen har hela Basshunters CD och jag spelar fotboll i 2 h till Basshunter. En av låtarna på CD:n var dessutom Patrik LIndbergs(Målvakt i sturehov) "Vifta på händerna". Efter ytterligare lite efterforskningar så visar det sig att även min roommate James har hela Basshunters skiva. Han är tydligen stor här. Det är inte så att alla vet vem det är men ändå.

Brukar även simma en del i simhallen. Århundradets citat kommer även därifrån. En gubbe på badet sa att han först trodde att jag var Michael Phelps eftersom jag var så lång och ståtlig. Visserligen skedde detta i omklädningsrummet och inte i vattnet men ändå.

I fredags bjöd jag och Enriq på barbecue utan grill, vi tänkte först grilla men kom på att det var för mycket jobb så vi stekte hamburgarna istället och gjorde pastasallad. Vi satt nere vid poolen vid westvillage och det var ca 15 pers från världens alla hörn på festen. Senare kvällen gjorde jag Gustavs numera klassiska korttrick för japsarna. Nu tror de att jag är någon slags medicinman eller något, sådan succe blev det.

I lördags var det återigen dags för ett besök på stranden:


Pamela Anderson sitter i bilen

Vart slutar stranden?

Passa dig för denna Krab(b)a[t]

Idag måndag var det dags för skola igen. Jag köpte pepperonipizza till lunch. Till min stora förargelse så såg jag när jag gick ut från lunchen att de delade ut gratis pepperonipizza utanför. Det var ett evenemang som hette Rock the vote som skulle försöka hippa upp politik lite. Superintendents(Skolöverhuvuden?, tänk Simpson: superintendent Chalmers), Majors(Borgmästare) och Presidentkandidater gjorde reklam för sig. Superintendents Och Majors var där i egen hög person. De flesta var helknäppa gamla gråhåriga gubbar som bara pratade dravel men en snubbe utmärkte sig. Killen kliver upp på scen med en vit gitarr, vita solbrillor och hästsvans. Hans hjärtefråga var miljö och han var riktigt vettig. Först pratade han lite om hans åsikter sen avslutade han sitt framförande med en låt som han skrivit själv. Kommer inte ihåg all lyrik men den gick något i stil med Fascist are greedy. Naturligtvis tog jag mig ett snack med snubben efteråt. Han hette Eric Schmidt. Så är ni invånare i Escambia county så vet ni vem ni ska rösta på. Under samtalet med Eric kom det också fram en annan tjej för att ställa frågor. Hon visade sig vara något så ovanligt som en amerikansk socialist.

På återseende

Som ni ser blåste och regnade det rejält stundtals under Gustavs framfart. Klockan 7 på måndagsmorgonen vaknade jag av att Gustav knackade på rutan. Totalt var man instängd här i ungefär 24 h innan man vågade sig ut igen, det blev ganska långtråkigt efter ett tag även om det var coolt att se. Vid två-tiden blev det spännande igen när det blev tornadovarning i Pensacola. Ingen tornado utvecklades dock.

Även om det blåste och regnade rejält här så hade vi ändå tur att vi var så pass långt ifrån centrum som vi ändå var, orkanen avtog dessutom lite i styrka och blev inte riktigt lika stark som det förutspåddes. Alfabetet rullar vidare och härnäst väntar Hanna och Ike som dock inte förväntas träffa oss. Intresant att se Aftonbladets och Expressens maxade rapportering härifrån. Hade något liknande varit på g i östasien hade man nog inte hört mycket om det. Men jag ska väl inte säga så mkt med tanke på min bloggs inriktning.

Igår cyklade jag och shoppade på en galleria en bit härifrån. Jag fyndade rejält och köpte 2 t-shirts, 2 shorts, simglasögon, 2 kepsar och en ryggsäck för 55 $(350 kr). Klå det om ni kan. Jag käkade även en Baconator på Wendys(stor hamburgarekedja). Den bestod av 2 hamburgare, ost och jävla massa bacon. Jag var även inne på Waffle house som är en våffelkedja som finns överallt. På vägen till gallerian körde jag förbi tre stycken. Därinne snackade jag med någon snubbe som var på flykt från orkanens härjningar i New Orleans.

Äntligen! Fredag var dagen när den största anledningen till att jag åkte hit skulle tillryggaläggas.

Det tog ett tag innan vi kom iväg. Vi åkte ca. klockan 14 men då var det desto bättre uppslutning, 11 personer var vi sammanlagt.



När jag först såg stranden sprang jag och jublade. Sen gick jag tillbaka och tog det här fotot, så ni också kan njuta lite eller än bättre bara vara avundsjuka. Som ni ser är sanden helt kritvit, stranden är väldigt bred och lång. Jag vet inte hur lång den är men för att förenkla det lite kan vi säga att den är hur lång som helst. Det är absolut en av de bästa stränderna jag någonsin har varit på. Helsjchysst!



Vi var dock inte helt själva på stranden. Efter ett tag såg vi delfiner en bit ut. Även mannen med vit tröja såg dem och tog sedan sitt spö och försökte fiska upp en av dem. Vi såg även en flygfisk som hoppade, en flygande pelikan, maneter samt småfisk som simmade vid ens fötter. Det finns även mycket hajar utanför stranden. Livvakterna flyger varje dag för att kolla om det marina livet är för nära stranden, om de är det sätter de upp en lila flagga.



Stekare
Erik, Shibby, Enriq, Hitomi, Natsui.

På kvällen hade Jeffreys studentförening, ESA fest. Jag, Manon och Enriq skulle gå dit och bevisa att vi inte var feta amerikaner, dessutom hade vi inte tillgång till bil. Festen skulle vara en bit off campus. Vi hittade en gul cykel som man får cykla på på campus.

Jag skjutsade Manon på styret


och Enriq tog sin cykel, och Manons handväska.

När campus tog slut blev vi tvungen att gå och lämna gula cykeln. Vi gick efter en stor väg utan lysen det skulle inte vara en särskild lång bit. Men när vi hade gått en ganska lång bit och trotoaren tog slut och vägen svängde så bestämde vi oss för att vända. Naturligtvis svarade inte Jeffrey i telefonen. Dagen efter fick vi veta att festen hade varit precis bakom krönet och att det hade varit 120 pers där.

Och så var det det här med konstiga djur. När vi gick tillbaka gick vi på andra sidan vägen. Manon gick först och när vi mötte en bil med strålkastare upptäckte hon att hon hade detta 20 centimeter framför hennes ansikte


 På natten kryllar det även av ödlor på West village fasader.



På lördagskvällen mötte jag också en tvättbjörn, tyvärr blev bildkvaliteten lite dålig men står man tre meter från en tvättbjörn är man inte så kaxig att man har tid att ställa in kameran. De må se gulliga ut men är man på deras revir så biter de och släpper aldrig taget. Den började dessutom efter ett tag gå mot mig och var som närmast 1 1/2 m ifrån mig innan jag cyklade iväg på min nya cykel som jag köpt för 66 dollar.

På förmiddagen hade jag även varit ute och cyklat i nationalparken bredvid campus. Ca 100 m från huset där jag har mina lektioner ser jag 5 sköldpaddor komma simmande. Jag hade inte kameran med mig men jag kan lova att jag kommer att lägga upp en bild på en sköldpadda någon gång på bloggen. Gör jag inte det ska jag börja äta ris.

Snart är det dags för orkanen Gustav(Spansk uttal, Första bokstaven i namnet visar vilken i ordningen de är, Gustav är således den sjunde 2008) att blåsa in över Pensacola. Centrum för orkanen kommer dock troligtvis vara en bit väster om Pensacola, i Missisippi eller Alabama. Vi i Pensacola kommer troligtvis få uppleva en tropisk storm. Tropical storm warning är nu utfärdat här, vilket innebär att stormen uppskattas vara här inom 24 h eller mindre. Jag är både förväntansfull och lite nervös inför stormen. Det blir väldigt intressant och spännande att uppleva på nära håll. Samtidigt är jag glad att Orkanens centrum inte uppskattas vara närmare. Just nu är det väldigt lugnt här, det är inte många ute och campus känns lite som en spökstad. Vädret just nu är väldigt lugnt men varmt och fuktigt. Som det ser ut nu så kommer vi inte behöva gå till skyddsrummet som är beläget i de gemensamma byggnaderna på campus.


Det här trädet utanför mitt fönster blir intressant att följa.

Jag har iaf lagt ner alla lösa föremål i skåp ifall någon ruta skulle gå. Mina rumskamrater kommer dock troligtvis skratta åt mig när de hör det men jag tar den risken. Lokalbefolkningen tycks inte vara särskilt nervösa inför ovädret. De har varit med förr. Gustav är dock en ovanligt stor orkan. Den största på flera år, den är faktiskt större än Katrina som var förödande för New Orleans och där över 1500 dog. Jag frågade James hur så många kunde dö i ett land som USA och han sa att det hade flera orsaker. Vissa delar av New Orleans ligger under havsnivån vid Missisippiflodens delta. De flesta som dog dog inte av vindarna utan av översvämmningarna som följde i dess fotspår. 80 % av staden översvämmades. En annan anledning var att myndigheterna inte tog orkanen på tillräckligt stort ansvar och evakueringsorderna kom för sent. Den här gången har man varit försiktigare och hela New Orleans är nu evakuerat.

Även Pensacola har tidigare drabbats av en förödande orkan. 2004 drog Ivan in över staden och fortfarande pågår uppbyggnadsarbete på sina håll. Bl.a. så försvann bron till Pensacola Beach och delar av bron står fortfarande kvar i vattnet. Det är stora krafter i en orkan. Jag följer utvecklingen på Weather.com